Nackdelen med att ha barn på dagis är ju alla dessa sjukdomar som sprider sig som gud vet vad!

Idag är jag återigen hemma och vabbar. Himla kul, NOT. Jag vill ju jobba! Har vabbat någon/några dagar varje vecka sedan P började jobba. Börjar känna att jobbet får ta mycket stryk nu. Chefen älskar mig nog inte så mycket nu. Men men, jag kan inte trolla. Jag vill ju självklart att Alice ska få vara frisk och kry, men det är såhär det är för dem flesta föräldrar som har barn på dagis/dagmamma. Det är bara att vänja sig helt enkelt!

Jag tror att vi blir hemma imorgon också. Alice är rätt så pigg och glad idag, men hon hostade väldigt mycket i natt och imorse. Får se vad pappan i huset tycker! Jag har som vanligt beslutsångest när det gäller allt!

Pga dessa förkylningar osv så har vi vart hemma (och inomhus) sedan i lördags. Jag kan säga att det märktes i morse. Alice har börjat trotsa rejääält när hon är uttråkad. Jag kan förstå henne. Det är inte kul att vara sjuk och inte få göra något kul, men hon blir ju aldrig frisk om vi hittar på saker. (Det är ju en anledning till varför alla blir sjuka- föräldrar har svårt att hålla sig hemma och göra ingenting. Det märks tydligt i min omgivning. Det måste tydligen alltid hända massor. Träningar hit och dit, shopping, träffa vänner osv osv. Är barnet sjukt ska man vara HEMMA och kurera tills dess att barnet är friskt. PUNKT SLUT!).... Ja, så idag har hon haft bus för sig. Det började med att hon jagade hundarna. Sedan tog hon Anti-skäll-halsbandet och stoppade ned i toaletten. Sen stod hon där och spolade tills jag nästan fick ett utbrott. Då gick hon och ställde sig utanför sovrumsdörren (världens snällaste pappa låg och sov) och gallskriker/gråter och hoppas på att han ska komma och rädda henne från den elaka mamman. HMM. Till slut insåg hon att hon var tvungen att dras med mig trots allt ;)
Hon är väldigt väldigt lik mig. Det finns otroligt mycket humör i den där lilla kroppen! ♥

Så här glad blev hon när hon fick se sig själv i spegeln (jag måste verkligen rengöra den!!!)




Jag kunde ju inte låta bli att småfnittra åt henne när hon stod där framför spegeln. Lilla gumman!

Jag trodde att kärleken till henne skulle förbli så enorm som jag tyckte att den var när hon föddes, och veckan efter det, och veckan efter det... Men den växer sig bara större och starkare för var dag som går.
Hur mycket kan man älska en annan människa? Det är helt ofattbart!!
Kärleken till sitt barn överträffar allt!
Det finns inga ord och jag lider med dem som aldrig får chansen att uppleva det jag upplever just nu ♥