Nu vill jag verkligen inte vara med längre. Är så sanslöst trött på allt! Vill bara lägga mig i sängen o inte vakna... iaf inte dom närmsta åren!

Det här är det tuffaste en människa (och ett förhållande/äktenskap) kan gå igenom. Finns inga ord...

Det är så lätt för alla andra, utomstående, att säga att "såhär skulle jag göra" osv osv. Men det är ingen, absolut INGEN som jag känner, som kan förstå i vilken sits jag sitter. Det är ingen som levt mitt liv, eller som vet hur jag haft det, eller hur jag mår/har mått. Ingen vet sanningen. Folk kan bara ana, genom det jag eller nån annan berättar...

Borde sova lite, men det är nästan värre än att vara vaken. Drömmer hemska mardrömmar hela tiden. Det är fan inte kul. Vill hålla mig borta från medicinerna också. Usch!

Vilken otroligt positiv blogg detta är. Det är ju nästan skrämmande. Haha!
Ska man skratta eller gråta liksom?????