Nu börjar det ÄNTLIGEN hända grejer. Kan inte skriva för mkt här i bloggen pga vissa kan ta illa upp.

Fick mail nyss. "Jag har ett glädjande besked" började det.. Då blir man glad!
Det är en lång kamp kvar,  men jag tänker INTE ge mig. Hoppas på att få svar från regeringen i veckan iaf..

Igår var vi på första FUB-träffen. Riktigt trevligt. Jag tror jag gillar min grupp.
Nu börjar det kännas vääääldigt nära kan jag meddela. Vi pratade lite om dom olika förlossningarna. Hjälp!
Smärtlindring osv osv.. Får man dra sig ur snart? Haha! Nej då, jag tror dom här möten'a kan vara väldigt givande, trots att andra säger att det bara är skräp!

Nej annat att dona med nu. Läkarbesök i efm. Har ingen aning om vad jag ska göra där men det är väl bäst att gå?! :D

Ciao!

Ps. Vad köper man i present till en kille som fyller 25år, som har allt!? Förslag tack!!

Min Drömkille, Han ska...
...älska mig jämt, och visa det
...vara någon jag har förtoende för och kan lita på till 100%
...orka med mig när jag är tråkig och grinig
...inte glömma bort oss, även om vi har en downperiod
...vara beredd att satsa
...kunna hantera mig även när jag är lite för omständig och snurrig
...uppskatta mig
...anstränga sig för mig och oss
...lyssna, prata och (försöka) förstå mig
...lära mig saker som jag själv inte vet
...vilja utvecklas och inte stå och stampa på ett och samma ställe hela livet
...vara lite impulsiv
...ge mig positiv energi
...vara omtänksam, och bry sig om mig och dom jag tycker om
...vilja göra grejer (resa, gå på konserter m.m.)
...vara social och umgås med folk
...vilja vara med mig, men också ha egentid med kompisar
...ge mig mycket kärlek, ömhet och närhet
...klia mig på armarna och i nacken, för att jag gillar det
...vara glad och positiv
...inte ljuga och dölja saker, utan vara ärlig och tillitsfull
...vara stabil
...få mig att skratta varje dag
...tycka att jag är den bästa och vara "stolt" över att va tillsammans med mig
...vilja göra allt för mig om det skulle behövas
...vilja bli vuxen med mig
...vilja leva resten av sitt liv med mig

Det är ett plus om han...
gillar att laga mat
är fin att titta på

Måns Zelmerlöw- Impossible

*älska*

Satt o funderade på när magen börjar sjunka? Tycker den har gjort det. Känns lite lättare att äta nu. Men det är väl bara jag som inbillar mig antar jag.

Igår blev det lite lyxigare middag för min del. Fick trevligt sällskap vid matbordet för en gångs skull, så då blir det inte bara någon torr smörgås. Vi gjorde köttbullar i het currysås. Låter ju verkligen vidrigt, men GUD SÅ GOTT!
Superenkelt att göra också. Serveras med ris, som jag älskar.
Det ska jag försöka bjuda på, om jag får gäster någon gång.. Perfekt maträtt som man kan förbereda innan gästerna kommer och det är ju alltid bra!

Sitter på nätet o letar ved. Vart hittar man det? Det är ju inte så att jag som ensam, har möjlighet att stå o hugga ved med ett spädbarn o två hundar. Får väl klura ett tag till på det...

Magen kurrar o jag börjar känna mig orkeslös. Dags att föda mig själv helt enkelt.
Lägger in en bild på magen också :)

Jag har blivit nässprays-beroende! Totalt odugligt, men jag känner att jag måste kunna andas :)

Igår fyndade jag ett supersnyggt soffbord. Jag o Z gör alltid klipp när vi är ute o spanar. Det är i valnöt! Jag gillar det!
Nu är det "bara" köksbord och soffa som fattas. Dyra saker. Usch! Men det löser sig alltid, det brukar det.

Var o spande in lägenheten igår. Med lite ny färg kommer det bli bra. 50 m till sjön. 80m2. Högt i tak, stooort kök med skafferi o allt. Som jag har saknat!

Nej, dags att klippa hund nr 2 nu. Cessie är färdig, o redo för sin lilla semester. Ska bara packa hennes väska sen ska jag in till stan o lämna henne. Imorgon kommer Elsa hit. Kaos!

På återseende!

Äntligen! Som jag väntat o längtat efter detta. Att få slippa jobbet ett bra tag framöver.
Nu börjar jag min ledighet, och jag ska verkligen försöka ta hand om mig själv nu innan lilltösen kommer till världen för sen har jag förstått att det kan bli fullt upp :)

62 dagar kvar till BF. Vart tar tiden vägen? Det går för fort, alldeles för fort!

Just nu är det så förbannat illa det bara kan bli. Jag är så ledsen. Så sjukt jävla ledsen.
Hur mycket kan en människa gråta egentligen?

MEN jag har i alla fall fått träffa min älskade lilla flicka idag. Ja just precis. Det bor en tösabit i min mage!
Vi har vart på ultraljud i Linköping. Helt underbart, jag längtar tills jag får träffa henne irl.

Det får helt enkelt va allt för idag, kanske för hela veckan..
Ska bädda ner mig.. Heipa!

Hemska nätter. Vet inte hur jag ska kunna ta mig ur hela min situation. Jag sitter liksom fast.
Pratade med C förra veckan. Det är tydligen vanligt att man tar åt sig av allt och känner sig extra ynklig nu. Men lite förståelse för det också hade ju inte suttit fel. Känns inte ens som att han Vill förstå vad jag går igenom. Om han tex utnyttjat sin present så kanske jag inte hade behövt framstå som ett psykfall. Då kanske han hade tröstat mig istället för att bara vara iskall?

Flera gånger om dagen frågar jag mig själv varför jag offrar så mycket hela tiden, när jag inte känner att jag får något tillbaka?
Tex nu när jag var sjuk (jag mådde verkligen SKIT!) så tycker jag att jag faktiskt kan förvänta mig lite hjälp från hans sida. Som att gå ut med hundarna. Det hände såklart inte. Jag fick pallra mig ut trots att jag knappt orkade lyfta fötterna från marken. Han sa efteråt att jag skulle påminna honom. Men är det verkligen så att jag ska behöva påminna honom om att jag existerar och att han valt att leva ett liv TILLSAMMANS med mig?
För mig hade det inte ens vart något att disskutera. Jag har mer än gärna ställt upp på honom, när han vart sjuk. Han har aldrig behövt tjata på mig att jag ska göra ditten o datten. Jag gör det för att jag älskar honom och för att underlätta för honom.

Jag känner inte igen mig själv längre. Jag är inte alls samma person som för några år sen. Jag saknar mig själv.
Jag har blivit äckligt svartsjuk. Då menar jag inte svartsjuk på andra tjejer bara, utan på ALLT. Spelar ingen roll vad han gör. Jag hatar det. Jag önskar att jag kunde vara lika iskall som för ett par år sen. Då mådde jag iaf bra.

Jag saknar honom fruktansvärt mycket så fort jag inte är med honom, men när han kommer hem så spelar det ingen roll vad han säger eller gör, det är alltid så fel. Han prioriterar så jävla fel och då är det kört. Jag blir besviken, ledsen, arg. Så fort jag öppnar munnen svarar han med att vara spydig eller irriterad. Det är säkerligen inte så, men i min värld känns det så. Hela tiden. Det känns som han anklagar mig för allt. Allt är mitt fel. Jag önskar att han kunde läsa mina tankar. Eller bara ge mig en jävla kram. Jag saknar närhet. Jag saknar att hitta på saker bara han och jag. Jag vill så gärna vårda vår kärlek men han är inte ett dugg intresserad. Det känns som att jag är ensam i ett förhållande. Så har det känts i över ett år... Mer ensamt än så kan det inte kännas.
Det är inte så konstigt att jag blivit såhär, med tanke på allt, men jag vill verkligen ta mig ur det. Jag vaknar nästan varje natt av att jag ligger och gråter. Mardrömmarna tar över mitt liv. Jag vet knappt vad som är verklighet och inte. Jag mår så sjukt dåligt över det.

Satt och funderade över hur det kunde gå så snett?
Jag har vart så himla bortskämd i mina tidigare förhållanden. Jag har aldrig behövt böna och be för att få uppmärksamhet. Jag har vart en prinsessa. Jag har blivit överöst med kramar, pussar, komplimanger, blommor och presenter. Så mycket att jag inte uppskattat det öht. Jag har kunnat bete mig hur som helst, jag har alltid blivit förlåten. Jag har alltid fått som jag velat. Det blev en vana till slut... Men nu, nu har jag stått på mina bara knän och gråtit och bett att han ska stanna hemma med mig en enda kväll, blivit avvisad och skrattad åt.
Blottad och bortgjord, minst sagt.... Snacka om vändning. Nu har jag fått igen för gamla synders skull.

Trodde det skulle kännas bättre nu efteråt, men det känns bara som att han stannar med mig för att.. inte för att han verkligen vill.

Min dröm är att han ska bli en "Marcus Birro-pappa". En engagerad pappa som inte vill något annat än vara hemma med sin familj. Han är stolt som en tupp och han skryter överallt om vilken fantastisk tjej han har och vilken underbar liten son dom fått (vilket han har all rätt att göra såklart efter allt dom gått igenom!). Undra om han hade vart likadan om dom hade sluppit gå igenom två sena missfall? Hade han vart lika engagerad om det var hans första barn?
 
Ja, drömma kan man göra..
Så här kan det iaf inte fortsätta! Jag behöver ha bekräftelse. Jag vet att jag förtjänar så himla mkt mer.
Jag vill inte vakna upp när jag är 30 och undra hur fan jag kunde låta det rulla på. Bekanta frågar mig hur jag står ut med allt? Det gör jag inte. Jag går på reserven. Jag studsar fram lite sakta, men snart går det inte längre...

Är faktiskt inte alls nöjd med tillvaron öht just nu. Förutom bebis-livet, men det går ju inte annat än att le när hela magen studsar runt. H*n börjar få in rejäla sparkar, men som tur är så håller dom sig på sidorna och är än så länge inte så nära revben o det. Tack o lov. Iofs så brukar h*n lyckas trycka på kissblåsan titt som tätt (oftast när jag Inte är i närheten av en toalett) men det kan jag stå ut med :)
Kan inte fatta att det är så himla mysigt. Eller jo jag fattar, men det känns som alla andra bara viftar bort det. Det är ju det största som händer i livet, men människor runt omkring verkar bara tycka att det är jobbigt med barn?! Jag får en känsla av att dom tänker "hon vet inte hur jobbigt det är/kommer bli. Fast det är väl det som är skillnaden mellan mig o en del andra. Jag har aldrig någonsin tänkt att jag ska "skaffa" barn. Barn är något man FÅR, inget man skaffar. Alla tar så mycket för givet, o då menar jag inte bara barnalstrandet utan allt i livet. Tragiskt. Njut av dagen o av det du har!

Min Bm frågade vad jag gör för att förbereda mig inför ankomsten. Det var inte så svårt att svara på den frågan kände jag- JAG NJUTER! Det är ju det bästa som hänt mig!!! Det är svårt att sätta ord på kärleken till någon som man inte ens har träffat, men den är stark, så stark!
Nu är det bara en vecka kvar tills vi får se lilla pyret! Åh vad jag längtar!

Önskar att solen kunde titta fram lite längre stunder. Min kropp behöver det. Sitta ute på altanen o ta en fika. Nu är det inte länge kvar...

Ska återvända till sovrummet. Är lite piggare idag men hostan är överjävlig.
Kränkt o sänkt, det är jag det.
Hej svejs!

Jävla virus. Doktorn konstaterade att jag har luftrörskatarr.
Ja det är väl bara att stå ut i några veckor (förhoppningsvis kortare!).
Fick lite medicin mot hostan men jag kände mig alldeles snurrig, trött o illamående av den så jag ska försöka klara mig utan den så gott det går. Får se om jag lyckas.

Har inte så mkt mer att skriva. 1 steg fram och sen 2 tillbaka. Han gör det inte lätt för sig. Står inte ut...

Hej

Jag mår ruttet. Sitter o grinar varje gång jag hostar i stort sett. Gör så sjukt ont i bröstet. Har tid hos doktorn i efm. Men jag vill dit NU! Kan ju inte röra mig utan att jag måste hosta. Det är sååå tungt att andas. Hoppas inte bebis mår dåligt bara!

Igår var jag hos BM. Har inte träffat henne på 2 månader! Sist jag pratade med henne var över telefon o då var situationen lite kaotisk (minst sagt!). Fick en stor varm kram när jag kom. Något så litet kan betyda så mycket.
Hon har haft kontakt med min läkare på MVC så hon visste redan allt, och det känns skönt för jag har fortfarande svårt att prata om allt.

Sf-måtten var 26 cm. Ligger helt perfekt på kurvan o BT kunde inte bli bättre. Jag är så nöjd, så nöjd! Hjärtljuden varierade mellan 136-152 så det går inte att försöka lista ut vad det är för kön genom det iaf :)
HB hade sänkts från 108 till 106. Wow! Det kanske hjälper lite med det lilla järntillskott jag får i mig iaf. Ska nog köpa Femix nästa gång jag pallrar mig till Apoteket iaf. Ju mer järn, desto bättre antar jag!

Bebis kommer troligtvis vara väääldigt hårig. Halsbrännan jag har är inte av denna värld. Ajaj! Nu mera får jag nästan sitta o sova. Hemskt men det varar inte för evigt, tack o lov!

Orkar inte skriva mer.. Ska bädda ner mig i sängen igen!