"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Sug på den karamellen en stund!

Jag har många gånger funderat över hur det hade sett ut om jag hade flippat ut totalt ett tag?
Det är lätt att fly. Stänga av mobilen och låtsas att man inte finns. Ungefär som ett barn som håller händerna för ögonen och säger: "Nu ser ni inte mig". Men jag har alltid stannat kvar i verkligheten med alla tankar, känslor, frågor och räkningar. Jag är stolt över mig själv.


Nu ser jag fram emot förändring, som jag faktiskt märker av. 

Glädje är det enda man ska ta ut i förskott!

Ont i halsen, ont i huvudet, ont i kroppen.. Fuck! Jag vill inte vara sjuk på söndag :(
Har laddat med the o honung, Alvedon i alla dess former, Strepsils å lite annat smått å gott. Hoppas verkligen att jag är piggare imorgon eller iaf på söndag när jag ska ut o resa!

Vila vila vila!
Puss!

Ps. Han har INTE lämnat mig. Tänkte bara upplysa er om det eftersom ni sprider rykten som inte stämmer!

Nu vill jag verkligen inte vara med längre. Är så sanslöst trött på allt! Vill bara lägga mig i sängen o inte vakna... iaf inte dom närmsta åren!

Det här är det tuffaste en människa (och ett förhållande/äktenskap) kan gå igenom. Finns inga ord...

Det är så lätt för alla andra, utomstående, att säga att "såhär skulle jag göra" osv osv. Men det är ingen, absolut INGEN som jag känner, som kan förstå i vilken sits jag sitter. Det är ingen som levt mitt liv, eller som vet hur jag haft det, eller hur jag mår/har mått. Ingen vet sanningen. Folk kan bara ana, genom det jag eller nån annan berättar...

Borde sova lite, men det är nästan värre än att vara vaken. Drömmer hemska mardrömmar hela tiden. Det är fan inte kul. Vill hålla mig borta från medicinerna också. Usch!

Vilken otroligt positiv blogg detta är. Det är ju nästan skrämmande. Haha!
Ska man skratta eller gråta liksom?????

Jaha, nu var man ensam då. Hemskt hemskt hemskt!
Jag borde iofs ha vant mig, men nu känns det mer på riktigt ensamt. Nu VET jag ju att han inte kommer hem, på ett bra tag. Samtidigt som det känns förfärligt så vet jag att det är det bästa, såklart. Nu ska han bli frisk.
Helt ensam är jag ju inte heller. Har ju mini i magen, hundarna, familjen o några vänner, så jag ska nog överleva trots allt :)

Det är tomt i huvudet idag. Skrivkramp. Tror jag har feber. Hela huvudet bultar, och så bultar o rumlar det i magen heeeela tiden. Men magrumlet är det ju såklart bara mysigt att känna! Älskar verkligen den där lilla krabaten som ligger där inne. Kan sitta i flera timmar o känna på alla buffar! H*n är väääldigt livlig å pigg. Så fort jag sätter mig eller lägger mig så är h*n igång. Hur ska det sluta? :D
Den här veckan ska jag boka tid hos Dr Selbing i Linköping.  Ska bli så himla roligt! Förhoppningsvis blir det om 5-6 veckor. Det känns bra att ha små delmål o småsaker att se fram emot när allt är upp o ner...

Är fortfarande i chock. Jag undrar när det ska gå över?
Efter tiden hos läkaren och kuratorn i måndags kändes det som en sten släppt från mina axlar, men nu är det lika jobbigt igen. Kanske för att allt närmar sig med stormsteg? Det känns skönt att jag bokade en ny tid hos kuratorn iaf. Dock känns det som att 2 veckor var alldeles för lång tid. Vet egentligen inte vad jag har att säga henne, för inget har förändrats direkt. Jag är fortfarande lika sviken, sårad, arg, rädd osv osv. Mest är jag nog rädd just nu. Rädd för att han ska "ge upp" när det blir jobbigt igen. Rädd för att bli lämnad i sticket. Det var ju inte så här jag hade planerat mitt liv. Absolut inte. Totalt j*vla lurad. Men jag vägrar ta på mig något ansvar. Jag har inte kunnat göra något annorlunda. Jag HAR INTE gjort något fel. Det är svårt att tro på när man fått det inpräntat i skallen en ganska lång tid.
En annan sak som känns jobbig är att "alla" vet. Alla har vetat utom jag, känns det som. Jag har gått runt som ett levande lik hela hösten. Folk har verkligen sett hur dåligt jag mått, men ändå inte sagt något. VARFÖR? Hur ska man någonsin kunna lita på någon igen? Jag blir helt paranoid. Jag vill inte leva i den här världen längre. Jag vill inte leva i den här staden längre. Vill fly, men samtidigt löser det inte mina problem. Jag älskar att bo här, men efter allt det här vet jag inte hur jag ska gå till väga med allt?

Blev sjukskriven 50% igen. Jag vet inte riktigt hur läkaren tänkte. Antar att det är "nyttigt" att komma ut bland folk o tänka på annat men samtidigt är det ingen lätt sak jag går igenom. Nätterna innehåller mestadels mardrömmar. Hemskt. Jag försöker hålla skenet uppe på jobbet, men dom känner mig där. Jag är likblek, blå runt ögonen o smalare än någonsin. Beter mig helt annorlunda och jag är dessutom världens sämsta på att ljuga. Frågar någon hur jag mår säger jag helt ärligt "Nej det är inte så bra". Hade det vart bra hade jag inte vart sjukskriven halvtid?! C sa till mig igår att det går rykten om mig på jobbet. Ehh? Ok att folk bryr sig men man behöver inte sprida ut saker utan att veta vad allt handlar om. Sånt gör mig också nedstämd. Skulle någon fråga mig öppet å för att han/hon bryr sig skulle jag berätta hur allt ligger till. Men dom frågar bara för att få ha nått att skvallra vidare om. Trist! Orkade inte ens bry mig. Jag låter dom prata!

Pyret i magen mår bra iaf. H*n buffar, sparkar o gör kullerbyttor hejvilt. Det är såååå mysigt!!! P kände första sparkarna här om kvällen. Haha! Så jäkla kul reaktion. Pappsen fick sig en riktig omgång.
Börjar också att känna av "blåmärken på insidan". Ja man kan få blåmärken. Jag har haft några små jätteömma punkter på magen som troligtvis är efter bebis sparkar/buffar. Jag är så glad att h*n rör sig o busar runt. Det är ett bra tecken känns det som! :)
Foglossningen blir värre dock. Totalt odugligt att jobba, och städa trappor. I förrgår kunde jag knappt gå ut med hundarna på efm/kvällen. Gick inte fort och jag går redan som en pingvin. Nu förstår jag hur hemskt ont man kan ha. Ska få gå på sjukgymnastik o så ska jag få ett sånt där stödbälte. Jag hoppas att det kan hjälpa lite. Jag är ju "bara" i v. 23 (24 i morgon) så jag är lite bekymrad över hur det ska sluta. Men jag klagar inte!! Det här är det bästa som hänt mig/oss!
Jag älskar att vara gravid och jag älskar min mage. Jag har en riktigt söt kula på magen! *myyys*

Nu ska jag tvätta och städa här hemma. Välbehövligt. Jag längtar tills det är klart! :)
På återseende!

Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... '

Idag har jag vart på stan o shoppat. Haha! Låter ju som ett skämt men det är lite mysigt att strosa runt med sig själv och bara titta o känna lite. Det finns ju inte så stort utbud men jag hittade några fynd trots allt. Det var endel rea. Den ena saken (en present) hade kostat 595:- och jag fick den för 300:-! Kändes fint! Dessutom köpte jag smink som skulle kostat nästan 400:- för ca. 50:-.

Anledningen till att jag åkte ner på stan var för att jag skulle köpa en bh (undra hur många ggr jag letat nu?). Det här med att vara gravid är inte alltid lätt (det ska gudarna veta!). Brösten växer. Jag har alltid vetat vilken storlek jag har så jag har bara kunnat ta en som jag tycker är snygg, och så sitter den som ett smäck. Men nu är det andra tider... Vet inte hur många jag har provat, och inte köpt en endaste! Jag går fortfarande runt i mina gamla slitna, för små bh:ar. Inte ett dugg bekvämt, men det känns lättast för tillfället. Jag har liksom ingen ro att prova 711 stycken för att Kanske hitta någon som sitter bra. Nej fy, jag är alldeles för varm, otålig o tjock för det just nu. Jag kanske tar tag i det en annan dag... IGEN! :)

Jussifer är hungrig nu, så jag ska ta en macka. På återseende!

Ny dag - nya möjligheter. Hur ska man orka?

Har suttit o tittat på Saltkråkan nu på fm. Mysigt. Förra veckan såg jag Madicken, Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn. Har jag tråkigt eller? Ja ungefär så roligt är mitt liv just nu. Haha!

Har suttit o letat lägenhet också. Finns inte ett smack. Känns inte riktigt som att jag, bebis o hundarna platsar i en etta på 35m2 och jag vill heller inte ha en hyra på 5000:- för en rutten 3:a mitt i stan! Nej tack.
Nån som vet nån ok 2:a åt mig kanske? Eller nån liten stuga på landet? Det skulle vara det bästa!

Har mailat på en vagn idag. Den är jättefin. Dock en 3-hjuling. Jag hade bestämt mig för att Inte köpa en sån eftersom jag säkerligen kommer gå mycket grusväg, men jag älskar den vagnen. Ska få fler bilder på den, sen får vi se om jag orkar ta mig iväg å provköra den :)

Ska försöka ta mig i kragen och göra något annat. Idag kan man ju till och med gå ut!

Hejs

Tänkte jag skulle visa en bild från bebis-rummet, hemma i huset. Bilden är värdelös för jag tog med mobilen, dessutom från snedden men ni kanske kan se att det är en underbar djungel med massor med härliga djur överallt. Ska försöka få igång min kamera istället så ni kan få se bättre bilder.

Senare kanske det kommer magbilder. Imorgon har jag gått 20 fulla veckor- halvtid alltså! Helt underbart!

Bloggtorka pga många olika skäl. Det har hänt endel i mitt (vårt) liv. Tragiska saker som jag aldrig hade kunnat ana.
Jag är numera inneboende hos mina älskade föräldrar efter en mycket omtumlande och tung höst och jul. Såhär i efterhand fattar jag inte hur jag (och framför allt) bebis har lyckats överleva den här tiden. Dessutom har jag jobbat så mycket jag klarat av. Min kropp skulle ha kolappsat för länge sen, om jag inte hade haft mina underbara vänner, föräldrar, hundarna och så förstås mini.
Som det ser ut nu kommer jag bli en ensamstående mamma till min lilla skrutt i magen. Det var ju inte precis det man hade drömt om, men ibland blir det inte som man tänkt sig.

Jag är så sviken som man kan bli. Har nog inga tårar kvar att gråta ut. Jag är livrädd att bebis ska må dåligt pga att jag mår dåligt. Jag försöker verkligen hålla modet uppe och "gömma undan" mina känslor, allt för att h*n ska må bra där inne i magen!

Sitter och väntar på att MVC ska ringa upp. Ska försöka få en träff med min BM. Måste bli sjukskriven. Kommer bli sjukt jobbigt och pinsamt att berätta sanningen för henne, men jag måste. Kommer sitta och storböla men hey, inget att göra!

Dags att avsluta detta... Återkommer snart igen!