Är fortfarande i chock. Jag undrar när det ska gå över?
Efter tiden hos läkaren och kuratorn i måndags kändes det som en sten släppt från mina axlar, men nu är det lika jobbigt igen. Kanske för att allt närmar sig med stormsteg? Det känns skönt att jag bokade en ny tid hos kuratorn iaf. Dock känns det som att 2 veckor var alldeles för lång tid. Vet egentligen inte vad jag har att säga henne, för inget har förändrats direkt. Jag är fortfarande lika sviken, sårad, arg, rädd osv osv. Mest är jag nog rädd just nu. Rädd för att han ska "ge upp" när det blir jobbigt igen. Rädd för att bli lämnad i sticket. Det var ju inte så här jag hade planerat mitt liv. Absolut inte. Totalt j*vla lurad. Men jag vägrar ta på mig något ansvar. Jag har inte kunnat göra något annorlunda. Jag HAR INTE gjort något fel. Det är svårt att tro på när man fått det inpräntat i skallen en ganska lång tid.
En annan sak som känns jobbig är att "alla" vet. Alla har vetat utom jag, känns det som. Jag har gått runt som ett levande lik hela hösten. Folk har verkligen sett hur dåligt jag mått, men ändå inte sagt något. VARFÖR? Hur ska man någonsin kunna lita på någon igen? Jag blir helt paranoid. Jag vill inte leva i den här världen längre. Jag vill inte leva i den här staden längre. Vill fly, men samtidigt löser det inte mina problem. Jag älskar att bo här, men efter allt det här vet jag inte hur jag ska gå till väga med allt?

Blev sjukskriven 50% igen. Jag vet inte riktigt hur läkaren tänkte. Antar att det är "nyttigt" att komma ut bland folk o tänka på annat men samtidigt är det ingen lätt sak jag går igenom. Nätterna innehåller mestadels mardrömmar. Hemskt. Jag försöker hålla skenet uppe på jobbet, men dom känner mig där. Jag är likblek, blå runt ögonen o smalare än någonsin. Beter mig helt annorlunda och jag är dessutom världens sämsta på att ljuga. Frågar någon hur jag mår säger jag helt ärligt "Nej det är inte så bra". Hade det vart bra hade jag inte vart sjukskriven halvtid?! C sa till mig igår att det går rykten om mig på jobbet. Ehh? Ok att folk bryr sig men man behöver inte sprida ut saker utan att veta vad allt handlar om. Sånt gör mig också nedstämd. Skulle någon fråga mig öppet å för att han/hon bryr sig skulle jag berätta hur allt ligger till. Men dom frågar bara för att få ha nått att skvallra vidare om. Trist! Orkade inte ens bry mig. Jag låter dom prata!

Pyret i magen mår bra iaf. H*n buffar, sparkar o gör kullerbyttor hejvilt. Det är såååå mysigt!!! P kände första sparkarna här om kvällen. Haha! Så jäkla kul reaktion. Pappsen fick sig en riktig omgång.
Börjar också att känna av "blåmärken på insidan". Ja man kan få blåmärken. Jag har haft några små jätteömma punkter på magen som troligtvis är efter bebis sparkar/buffar. Jag är så glad att h*n rör sig o busar runt. Det är ett bra tecken känns det som! :)
Foglossningen blir värre dock. Totalt odugligt att jobba, och städa trappor. I förrgår kunde jag knappt gå ut med hundarna på efm/kvällen. Gick inte fort och jag går redan som en pingvin. Nu förstår jag hur hemskt ont man kan ha. Ska få gå på sjukgymnastik o så ska jag få ett sånt där stödbälte. Jag hoppas att det kan hjälpa lite. Jag är ju "bara" i v. 23 (24 i morgon) så jag är lite bekymrad över hur det ska sluta. Men jag klagar inte!! Det här är det bästa som hänt mig/oss!
Jag älskar att vara gravid och jag älskar min mage. Jag har en riktigt söt kula på magen! *myyys*

Nu ska jag tvätta och städa här hemma. Välbehövligt. Jag längtar tills det är klart! :)
På återseende!