Hemska nätter. Vet inte hur jag ska kunna ta mig ur hela min situation. Jag sitter liksom fast.
Pratade med C förra veckan. Det är tydligen vanligt att man tar åt sig av allt och känner sig extra ynklig nu. Men lite förståelse för det också hade ju inte suttit fel. Känns inte ens som att han Vill förstå vad jag går igenom. Om han tex utnyttjat sin present så kanske jag inte hade behövt framstå som ett psykfall. Då kanske han hade tröstat mig istället för att bara vara iskall?

Flera gånger om dagen frågar jag mig själv varför jag offrar så mycket hela tiden, när jag inte känner att jag får något tillbaka?
Tex nu när jag var sjuk (jag mådde verkligen SKIT!) så tycker jag att jag faktiskt kan förvänta mig lite hjälp från hans sida. Som att gå ut med hundarna. Det hände såklart inte. Jag fick pallra mig ut trots att jag knappt orkade lyfta fötterna från marken. Han sa efteråt att jag skulle påminna honom. Men är det verkligen så att jag ska behöva påminna honom om att jag existerar och att han valt att leva ett liv TILLSAMMANS med mig?
För mig hade det inte ens vart något att disskutera. Jag har mer än gärna ställt upp på honom, när han vart sjuk. Han har aldrig behövt tjata på mig att jag ska göra ditten o datten. Jag gör det för att jag älskar honom och för att underlätta för honom.

Jag känner inte igen mig själv längre. Jag är inte alls samma person som för några år sen. Jag saknar mig själv.
Jag har blivit äckligt svartsjuk. Då menar jag inte svartsjuk på andra tjejer bara, utan på ALLT. Spelar ingen roll vad han gör. Jag hatar det. Jag önskar att jag kunde vara lika iskall som för ett par år sen. Då mådde jag iaf bra.

Jag saknar honom fruktansvärt mycket så fort jag inte är med honom, men när han kommer hem så spelar det ingen roll vad han säger eller gör, det är alltid så fel. Han prioriterar så jävla fel och då är det kört. Jag blir besviken, ledsen, arg. Så fort jag öppnar munnen svarar han med att vara spydig eller irriterad. Det är säkerligen inte så, men i min värld känns det så. Hela tiden. Det känns som han anklagar mig för allt. Allt är mitt fel. Jag önskar att han kunde läsa mina tankar. Eller bara ge mig en jävla kram. Jag saknar närhet. Jag saknar att hitta på saker bara han och jag. Jag vill så gärna vårda vår kärlek men han är inte ett dugg intresserad. Det känns som att jag är ensam i ett förhållande. Så har det känts i över ett år... Mer ensamt än så kan det inte kännas.
Det är inte så konstigt att jag blivit såhär, med tanke på allt, men jag vill verkligen ta mig ur det. Jag vaknar nästan varje natt av att jag ligger och gråter. Mardrömmarna tar över mitt liv. Jag vet knappt vad som är verklighet och inte. Jag mår så sjukt dåligt över det.

Satt och funderade över hur det kunde gå så snett?
Jag har vart så himla bortskämd i mina tidigare förhållanden. Jag har aldrig behövt böna och be för att få uppmärksamhet. Jag har vart en prinsessa. Jag har blivit överöst med kramar, pussar, komplimanger, blommor och presenter. Så mycket att jag inte uppskattat det öht. Jag har kunnat bete mig hur som helst, jag har alltid blivit förlåten. Jag har alltid fått som jag velat. Det blev en vana till slut... Men nu, nu har jag stått på mina bara knän och gråtit och bett att han ska stanna hemma med mig en enda kväll, blivit avvisad och skrattad åt.
Blottad och bortgjord, minst sagt.... Snacka om vändning. Nu har jag fått igen för gamla synders skull.

Trodde det skulle kännas bättre nu efteråt, men det känns bara som att han stannar med mig för att.. inte för att han verkligen vill.

Min dröm är att han ska bli en "Marcus Birro-pappa". En engagerad pappa som inte vill något annat än vara hemma med sin familj. Han är stolt som en tupp och han skryter överallt om vilken fantastisk tjej han har och vilken underbar liten son dom fått (vilket han har all rätt att göra såklart efter allt dom gått igenom!). Undra om han hade vart likadan om dom hade sluppit gå igenom två sena missfall? Hade han vart lika engagerad om det var hans första barn?
 
Ja, drömma kan man göra..
Så här kan det iaf inte fortsätta! Jag behöver ha bekräftelse. Jag vet att jag förtjänar så himla mkt mer.
Jag vill inte vakna upp när jag är 30 och undra hur fan jag kunde låta det rulla på. Bekanta frågar mig hur jag står ut med allt? Det gör jag inte. Jag går på reserven. Jag studsar fram lite sakta, men snart går det inte längre...