Så, nu kan jag börja skriva "som vanligt" igen. Utan att vara rädd för att bli hotad till livet.
Även om jag inte skriver om speciellt intressanta ämnen (mest om allt skit!) så är det skönt att få ventilera lite. Det är sanslöst mycket tankar och funderingar i huvudet nu för tiden. Det känns inte som att jag behöver ha fler ovänner än jag redan har. Och speciellt inte personer som är kriminella och kapabla att göra VAD SOM HELST.
Jag kommer aldrig förstå hur jag hamnat i den här soppan. Vad hände egentligen? Jag som trodde att jag hade hittat min "klippa". Någon att luta mig mot när det är som jobbigast. Yeah. Vilket skämt!

Ältande ältande. Det är min melodi. Jag skulle verkligen behöva proffs-hjälp. Kommer aldrig komma ur den här onda cirkeln. Jag behöver släppa allt. Jag behöver komma bort. Få lite andrum. Eller bli hopplöst förälskad i någon ny. Så jag kan gå vidare utan att gräva ner mig och tänka tillbaka.
Han skulle också behöva bli upp över öronen förälskad, så han får livslusten tillbaka. Han har gett upp allt. Det är INTE kul att höra den man älskar ♥ mest av allt säga "Jag orkar inte kämpa mer. Jag kan lika gärna ta livet av mig." Speciellt när han aldrig har klagat på något förut. Han har alltid vart tyst och stark. Det är en ovan känsla jag har nu.

Ja, det är inte bara jag som skulle behöva hjälp. Jag är livrädd att han gör något dumt när det blir för mycket motgångar. Jag hoppas han kommer på nya tankar och väljer att stanna här hos oss.

Nej nu måste jag väcka lillan. Måste hinna till Kyrkans Hus och hämta nyckel innan dom springer iväg på lunch.

Milla-gumman! GRATTIS på födelsedagen! LOVE YOU! ♥