Har tänkt på det här med att samsova (med Alice såklart ;)). Första 1,5 månaden sov hon med oss. Men eftersom vi är rätt många så blir det väääldigt trångt i sängen. Två vuxna, en bebis, två hundar och en katt. Såklart vill ju ALLA vara med :) När Alice blev 6 veckor fick hon börja sova i egen säng i vårt sovrum. Hon fick komma till stora sängen när det var dags att amma. Det funkade ganska bra. Lite knorr och hon är lättväckt så att läsa en bok eller småprata var ingen idé.
När hon var 8 veckor flyttade hon in i sitt djungelrum o sov där alldeles själv. Hon sov jättebra. INGET gnäll o bök och jag kunde sova utan att behöva balansera på kanten av sängen. Men USCH vilken hönsmamma jag var första nätterna. Okej då, jag erkänner, jag är det fortfarande. Vaknar mitt i natten och undrar om hon lever. Måste springa in och kolla :)
Alice får alltid komma in o sova med mig efter sitt morgonmål. Jag hatar att sova själv och efter att P åker till jobbet brukar det kännas lite ensamt.

Jag håller med Maria. Det är ju SÅ mysigt att samsova. Ligga o lukta o gosa bebis innan man somnar. Men jag undrar om inte vi (både Alice o jag) sover bättre "på eget håll". Jag vill gärna böka runt i sängen (det där lät kanske konstigt?) och Alice behöver ha lugn o ro om hon ska kunna sova gott.

Vi får väl se hur det går.. Man är lite flexibel som bebis-mamma tror jag :)

Nu väntar en skön dusch. Bättre sent än aldrig...