Sitter och bölar... Läser sedan en tid tillbaka en blogg som en bekant tjej skriver (tror jag berättat det?).
Nu är det verkligen hjärtskärande. Jag vill bara åka hem till henne och krama henne och finnas där. Jag vet sååå väl vad hon går igenom nu och jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan hon lever med.
Hon har inte valt att leva det där livet, som så många påstår. Lika lite som JAG valt att leva det livet som jag var tvungen att leva för en tid sedan. Man vill se en förändring, men att ta steget och lämna den man älskar mest av allt i hela världen, är fruktansvärt jobbigt. Försök själv och sen kan du säga hur DU MÅR.
Jag hoppas innerligt att hon hittar en väg ut ur det där helvetet och att hon hittar lite lugn och ro innan förlossningen. Man behöver all kraft och ork man kan få. Om inte just under fl, så efteråt med båda barnen.

Jag håller på att gå in i väggen nu. Jag är så trött så trött. Jag antar att den här hormonbubblan jag levt i sen förlossningen har spruckit nu. Jag har ju vart superpigg och alert fram tills för någon månad sen då det började gå utför. Förlossningen kändes lätt som en plätt och alla som sa att man skulle vara jättetrött efteråt ljög. Jag har aldrig vart så pigg. Behövde ingen sömn alls knappt. Men nu.... nu orkar jag inte göra något. Tappar lätt koncentrationen och tålamodet. Sover jag 10 timmar är jag fortfarande trött. Jag har testat alla metoder. Sova lite, sova mycket, powernap på dagen, avlastning... Näe, inget hjälper. Men det löser sig! Jag kämpar på.

.... EN DAG I TAGET... det är min melodi!

Nu ska jag kolla om lillfröken har vaknat efter en lite promenad ute i kylan. Cessie fick stanna hemma, medans Alfons, Alice och jag gick en sväng. Måste verkligen investera i ett par termobyxor! Håller på att frysa sönder benen när jag är ute! Vart köper man billiga termosar? Tips nån?