Efter ett år så kommer (äntligen?) min förlossningsberättelse.
Om ni inte gillar att läsa om sånt här, så ska ni nog hoppa över. Dessutom blev den ganska lång...
Så ni som orkar och vill, var så goda :)


Jag vaknade strax efter klockan fem på morgonen den 2 juni 2009. Jag vaknade av att hela magen drog ihop sig och jag visste direkt att det var värkarna som hade satt igång. Det var en "smärta" som jag inte hade känt tidigare. Dessutom var det dags för kisspaus igen. Denna ständiga känsla av att vara kissnödig, som man har i slutet av graviditeten. När man sedan sätter sig på toaletten kommer det 5 droppar. ÅH va skönt, sen reser man sig och känner att man fortfarande är lika kissnödig, typ.
Kvällen innan var hektisk. Det var mycket som skulle packas upp och fixas i ordning med i nya lägenheten, och under kvällspromenaden med Zarah påpekade jag att det kändes konstigt "mellan benen". Det ilade till på något konstigt vis. Svårt att beskriva. Men jag förstod nog innerst inne att det var nu det skulle sätta igång. Jag hade "pratat" med tösen i magen och sagt åt henne att hon var såååå välkommen efter flytten, och hon lydde mig.

Värkarna satte som sagt var igång strax efter klockan 5 på morgonen den 2 juni 2009. Dem kom med 5 minuters mellanrum direkt, och avtog inte något utan det höll i sig hela tiden och accelererade något, men det var hanterbart i ganska många timmar från att det startade.
Jag tog på mig kläder och tog en promenad med hundarna. Det var säkert bra för själva "förlossningen" men jag vet att det var riktigt jobbigt stundtals, men jag gav mig inte. Jag ville INTE åka ända till Nyköping för att sedan bli hemskickad. Det var jag fast besluten om att slippa.
Efter att jag kommit in skickade jag ett sms till P och kollade om han var vaken. Då var klockan halv sju. Han vaknade av sms:et och jag frågade om han kunde komma och hålla mig sällskap. Jag ville inte vara ensam. Han skulle ta en dusch och sedan komma, och jag sa åt honom att han inte behövde stressa. Klockan 7 stod han utanför dörren och det kändes skönt att inte vara ensam längre.
Jag var så himla trött, delvis efter flytten men också för att jag inte hunnit sova så många timmar. Kände att jag behövde samla krafter och vi la oss i sängen för att ev få lite sömn. Jag slumrade till någon minut mellan värkarna, men den lilla sömn jag fick gav mig inte mycket. Klockan 8 insåg jag att det inte var någon idé att försöka mer. Jag ringde till förlossningen i Nyköping och frågade om det var dags att åka. Fick prata med en jätterar BM som sa åt mig att "om du känner att det gör så ont att du inte klarar av att vara hemma mer, så kom".
Jag kan säga att vi packade ner det sista i väskorna, P körde fram bilen, stoppade in hundarna och begav oss till Lasstorp inom några minuter. Nu började göra riktigt ont i värkarna men så länge jag "gick in i mig själv", koncentrerade mig på att andas och lyssna på kroppen så gick det bra.
På vägen ville P stanna och köpa en macka, och det var nog det värsta på vägen till Nyköping. Lukten av den där mackan gjorde mig SÅÅÅÅ illamåeende. Jag vevade ned rutan och höll ut huvudet för att få frisk luft.
9.40 parkerade vi bilen utanför sjukhuset vi tog oss sakta men säkert upp till FL. Vi blev väl omhändertagna och vi fick välja rum, eftersom det var tomt på avd. LYX :)
När vi kom upp på rummet var värkarna fortfarande hanterbara. Dom kopplar på ctg och jag blir liggandes med den en stund. Det såg jättefint ut. Efter det blev det en undersökning pga jag var osäker på om vattnet hade börjat sippra eller ej.
Vattnet hade Inte gått, men det konstaterades att livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen 4 cm. Barnets huvud låg fortfarande ovan spinae, så ännu var det inte dags.  
Känslan när BM berättade det var enorm. Nu visste jag att vi skulle få stanna kvar, och att jag snart skulle hålla min dotter i famnen! Jag var överväldigad. Kan berätta att man måste vara öppen 4 cm för att bli inskriven tydligen.

Jaja, klockan 11.00 blev vi iaf inskrivna på FL.

Värkarna accelererade och fick tipset om att lägga mig i badet. Jag hade inga speciella önskemål ang. hjälpmedel. Jag hade sedan länge bestämt mig att ta det som det kommer och utifrån det sedan bestämma mig för hur mycket smärtlindring jag ville ha. Först och främst ville jag hålla mig till bad, TENS, akupunktur, vetekuddar osv. För att i nästan hand prova på lustgas och ev till sist EDA.
Strax efter 11 la jag mig i badet som P hade spolat upp. Det var sååå himla skönt och jag låg där en lång stund. Barnet mådde bra och värkarna var mycket lättare i badet, vilket kändes toppen! Under tiden som jag satt i badet hade P trååååkigt. Han rotade igenom min väska som jag fyllt med godis, frukt, dextrosol, festis, dricka (saker som är TOPPEN att ha med!).
Kl. 13.40 gick jag upp ur badet. Då var jag skrumpen som en svamp och värkarna hade börjat tillta. BM gjorde en undersökning igen och hon berättade att jag bara öppnat mig 1 cm sen jag kommit in. Där sjönk modet och jag bad om ytterligare bedövning.
Nu började det göra väldigt ont! Plötsligt kände jag att "nu måste jag SPYYY".
P kastade sig efter en spy-påse, och den användes flitigt under de närmsta timmarna. Mellan kräkattackerna provade jag på lustgas. Men efter ett par försök och ett par kräkattackacker insåg jag att den inte gjorde någon som helst nytta, och jag kände inte någonting av den alls. Jag har funderat flera ggr på varför alla pratar så gott om den, när jag inte ens märkte att jag använt den? Förutom att jag spydde som en gris. 
Strax innan 14.30 stod jag inte ut längre. Nu visste jag att FL var på gång på riktigt och att jag var på väg att öppna mig fort och mycket. Jag bad om EDA, och doktorn som var inne godkände det, tack och lov :)

Efter en stund kom världens snyggaste narkosläkare in. Mitt i förlossningen så fick jag faktiskt annat att tänka på. Typ. VAFAAAAN ska det komma in en snygg kille här för när jag ligger och kvider och ser överjävlig ut????
Haha! Ibland undrar man ju själv hur man tänker :) 
Samtidigt som EDA:n lades så fick jag en ny BM. En underbar kvinna som faktiskt är bosatt i lilla Björkvik och är en hästtjej! Häftigt :)
Under och efter EDA:n lades så var dom väldigt noga med att övervaka mitt blodtryck. Narkosläkaren stannade en lång stund och övervakade och frågade om jag hade tappat känseln i benen osv. Det hade jag- men det sa jag inte. Som tur var så gick det över efter en stund! :) 
Klockan 15 började CTG:n visa att barnets hjärtljud förändrats och det slog för fort. BM kopplade då på en skalpel på barnets huvud och samtidigt gick vattnet. 
Klockan 16 var jag fortfarande bara öppen 5 cm, men nu låg barnets huvud fixerat vid spinae. Under den här tiden, mellan 16-18 minns jag inte mycket. Jag hade fullt upp med att flyta med i värkarna, trycket och lyssna på kroppen. EDAn hade vääldigt bra effekt på mig. Värkarna avtog nästan direkt efter att jag fått sprutan, men trycket över magen var kvar, men inte alls jobbigt, som innan. 
Vid 17 mådde jag fortfarande hyffsat bra och hade det inte så fruktansvärt jobbigt. Jag var mest trött och hungrig. Jag hade inte ätit något sedan på eftermiddagen ett dygn tidigare och dessutom hade jag kräkts upp allt, så kroppen var utmattad. Nu började jag även känna ett tryck mot ändtarmen (ursäkta!). BM gjorde en undersökning (det blir mååånga vaginal-undersökningar under en FL! haha!) och jag var nu öppen 7 cm. 

 Strax innan 18 började barnet må dåligt. Hjärtslagen minskade och och doktorn kom in och övervakade allt. Det kändes lite läskigt just under den här tiden. Barnmorskorna, uskorna och doktorn sa inte mycket, och det dom sa var på "deras" språk, dvs konstiga ord. Jag antar att det var för att inte skrämma upp mig och P.
Jag var nu öppen 10 cm och det var snart dags. Krystvärkarna satte igång men var alldeles för korta, för att det skulle hända något. Dr beordrade att sätta värkstimulerande dropp, och det gjordes, och det höjdes succesivt från 6ml till 150ml på ca 20 minuter. Barnet började nu må dåligt och det var väldigt viktigt att få ut henne snabbt pga hjärtslagens "stillsamma" mönster.
Äntligen kom krystvärkarna, och det var en befrielse!! Jag kommer aldrig glömma den svidande, brännande smärtan som infinner sig när man föder fram barnet, men vilket otrolig upplevelse!!
BM lokalbedövade i förebyggande syfta (ifall hon skulle behöva klippa) men jag märkte ingen skillnad, och jag klipptes inte.

Med hjälp av min "egna" BM, två extra BM (en låg över min mage, och en stod på ena sidan som hjälp ifall något skulle gå galet), en uska (stod på andra sidan) och en dr (övervakade),  föddes världens mest underbara och perfekta lilla Alice kl. 18.33 tisdagen den 2 juni 2009! i v. 42+3 (8 dagar öt enligt CVL och 10 enligt vul på mvc)
Hon vägde 3550g och var 50 cm lång, huvudomfånget var 34 cm. HELT PERFEKT ALLTSÅ!!! :)

Från att jag kom in till FL, till Alice kom ut, tog det ca 8 timmar. Eller om man vill räkna från att värkarna började tog det ca. 12 timmar.
När hon kom ut låg hon en stund (har ingen uppfattningen om hur lång tid) på min mage och snuttade på tummen, innan P klippte av navelsträngen. Jag hade bett om sen avnavling då det finns studier som visar att det är bäst för barnet, och så fick det bli. Jag la henne sedan vid bröstet och hon började genast snutta! Efter en stund kom moderkakan ut. (URK!). BM frågade såklart om vi ville titta men båda sa bestämt ifrån och tittade bort.
Sedan klädde BM på henne lite kläder medans jag tog en underbart skön dusch och efter det kom den berömda brickan in på rummet! Jag var vrålhungrig och det var sååå himla gott med mackor! Jag hade kunnat äta massa fler! :) 
Vid 23-tiden flyttade vi över till BB. Alice hade dåligt blodsockervärde så under natten skulle hon väckas var 4:e timma för att få extra sockerlösning (?) för att återhämta sig. Det gick fint och amningen fungerade perfekt. Hon snuttade glatt och sov väldans gott emellan. 
Vid 9 gick vi ut för att äta frukost och klockan 10 var det dags för läkarundersökning. Då fick vi väcka henne när hon hade sovit 5 timmar i sträck. Sömntutan! Jag frågade om vi kunde få åka hem och det fick vi. Vi stannade och åt lunch men tiden emellan var bara såå tråkig. Jag ville HEM. Tyckte bara det var tråkigt att sitta instängd på ett tråkigt sjukhus och ingen som sa något då alla gick runt i "sin lilla babyvärld".
Efter lunch gick P och hämtade bilen och medans jag tog på Alice sina "resa-hem-kläder" och sedan bar det av hemåt.
Väl hemma låg vi bara och tittade på underverket i flera timmar, och njöt av det där härliga nyblivna-föräldrar-ruset. Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde dem första veckorna efter FL. Lite mörbultad i den nedre delen av kroppen (tror ni förstår vad jag menar), men jag var helt euforisk. Gick som på moln och var såklart världens stoltaste mamma! :)

Kärleken till sitt barn går inte att beskriva i ord. Det är det finaste som finns och jag skulle kunna göra om det tusen gånger!

Vill ju såklart också tacka mina underbara barnmorskor som stöttade oss under FL. Utan deras stöd och uppmuntrande ord hade det inte alls blivit samma upplevelse! Så tusen tack Malin och Eleonor!