Igår när vi var vid affären träffade P på en fd jobbarkompis när vi stod vid bilen. Jag har aldrig träffat personen förut, men han såg ut som en snäll farbror- och det visade sig att han hade ett stort hjärta!
P och mannen stod och pratade en stund, medans Alice och jag gjorde oss åkklara. När vi började åka från parkeringen berättade P att han hade frågat om inte P och jag var på väg att bryta upp.. "Jo, men vi löste det tillsammans" hade P sagt. Då hade mannen sagt: "Det var den bästa julklapp jag kunnat få!".
Hur rart är inte det?!
Dem flesta på P's fd arbete fick veta omständigheterna när allt var som det var, och det kanske var just därför som mannen blev så glad. Vad vet jag? Det var ju inte bara en separation, utan en svår och jobbig sjukdom inblandad. Nu tycker ju inte jag att jag var med och löste så mycket. Allt hängde på P. Det var upp till honom, och än så länge är han såå duktig!

Vem hade kunnat tro att vi skulle sitta här idag, flera år senare, tillsammans, med framtidsplaner som slår allt!?

Finns ingen i världen som är som min P ♥ Jag är så stolt över honom och jag älskar honom oändligt mycket!