I tisdags skulle min kära mamma ta bort gipset från handen/armen efter olyckan med Elsa. Min mamma är ingen mes direkt. Hon är uska, och har jobbat inom vården i måååånga år och på många olika ställen och avdelningar. Det betyder att hon sett ganska mycket. Men i måndags sa hon att hon va orolig inför att ta bort gipset. Att hon gärna ville ha någon med, för hon brukar bli yr och svimfärdig när det handlar om leder, och när det ska böjas hit och dit. Ja men visst sa jag, klart att jag följer med och är ett stöd! Vi hann knappt komma in till avdelningen där dem skulle ta bort gipset innan mamma kände sig svag. Hon fick en säng så hon kunde ligga ned medans dom började klippa. Det var gjort på 1 minut, men mamma fick ligga kvar en stund och ta in allt. Handen var bara ytterst lite svullen, annars såg den ut som vanligt. Sköterskan frågade om jag mådde bra och jag svarar "Jadå, mig är det inget fel på" och jag skrattade till lite. En halv minut efter jag sagt dem orden känner jag hur jag börjar svettas, känner mig illamående och yr. Jag sitter ner på en stol (som tur är) och börjar klä av mig jacka och halsduk. Känner att jag bara måååste ha frisk luft. Tänker att det här måste gå över- fort! Jag ska ju stötta mamma! Jag försöker andas och låtsas som att allt är normalt, och snart nog ska vi gå därifrån. Bra tänker jag! Vi går ut i korridoren och då känner jag hur alla röster bara försvinner och mina ben inte orkar bära mig. Jag kallsvettas och kastar mig mot väggen (mamma får ännu inte använda sin hand så hon kan inte ta emot mig) och tar stöd där, men benen klarar inte av att hålla mig uppe. På något konstigt vis tar vi oss ut ur korridoren och jag hittar en stol strax utanför (i entréen!!!!) som jag sätter mig på och hänger ner huvudet mellan benen. Det var säkert 3-4 personer som kom fram och ville hjälpa mig/oss. En ville till och med skjutsa mig till akuten. Haha! Så sjukt pinsamt! Det tog iaf bara någon minut sen mådde jag hyffsat bra och kunde gå ut, men fyyy vad jag skämdes. Hela entrén var full med folk och alla bara stirrade! Jag har verkligen ingen sjukhus-skräck öht! Jag förstår inte varför det blev såhär!? Det var inte alls så att jag gick runt och var orolig inför något och handen och armen var jättefina (som vanligt) så det var inte några konstigheter. Jag har vart på sjukhus mååånga gånger med både mig själv och andra, och har aldrig haft några problem förr. Dock var jag med om en liknande händelse (hann inte gå så långt då däremot) när jag följde med min vän på deras UL. Det är ju inte heller någon läskig händelse direkt (Hahaha!) men då blev jag också jätteyr och mådde illa som fasen och hade jag inte gått ut från rummet i tid hade jag nog tuppat av då också! Visst är det konstigt? Jag blir inte klok på detta! Mamma och jag bara skrattade åt det efteråt. Vilken stöd jag var åt henne! Hahaha! Det var hon som fick ta hand om mig mest! Vad tokigt det kan bli ibland!