Åh, idag känns allt sååå mycket bättre. Ja, nu tar jag väl i lite. Hälsan är inte alls bättre sen igår, men psykiskt så känns det som att det har vänt lite. Mera positiva tankar i mitt huvud gör att jag får lite mer energi. Kanske kan jag orka gå runt kvarteret med vovven idag? Han behöver det, så jag ska försöka, i ett lugnt tempo så klart!

I morse ringde jag till VC för 4:e gången på 1 vecka! Haha! Stalker?! Jag? Nejdå ;)
Jag blev i alla fall sjukskriven veckan ut, UTAN att behöva komma dit och träffa en läkare. ÅH så skööönt att slippa sitta där och vänta. Nu hoppas jag verkligen att jag kan hinna bli frisk till nästa vecka så jag kan få börja jobba igen. Så himla tråkigt att sitta här ensam och inte ha varken ork eller lust att göra något. Jag behöver träffa människor, prata och skratta. Håll tummarna för mig!


Jag har fastnat lite inne på Familjeliv nu på förmiddagen. Det finns så mycket trådar att läsa, och till slut så tittar man på klockan och den har verkligen sprungit iväg...
Något som jag fastnade för är alla dessa diskussioner om att få barn/syskon tätt. Hur kommer det sig att det är så populärt? Ingen i min närhet har väntat tex 2 år eller mer på att "skaffa" syskon.
På ett sätt förstår jag. Hade mitt liv sett annorlunda ut så hade Alice säkerligen haft MINST ett syskon redan. Redan 2-3 veckor efter förlossningen så drömde och längtade jag efter en ny graviditet, förlossning och syskon.

Men när jag tänker tillbaka nu, så är jag SÅ HIMLA glad över att vi inte har "skaffat" syskon till Alice. Dels för att man läser så mycket om familjer som har tätt mellan barnen som har så extremt jobbigt, men också för andra praktiska saker. Jag vill slippa syskonvagn (då behövs det stooor bil, större plats att förvara vagnen på osv), två blöjbarn. Nu börjar Alice bli så stor att hon klarar nästan allt själv, som att ta på sig kläder, duscha, äta, leka. Visst får vi så klart hjälpa till, men inte alls på samma sätt som för ett år sedan. Tanken på att vi skulle haft en 1åring nu också gör mig helt slut. Vi skulle säkerligen klara av det, det gör man alltid i alla situationer, men frågan är hur man skulle må innerst inne?!
Man älskar alltid sina barn, och tiden man har med dom, men GUD vad skönt det är när man har haft fullt ös en hel dag och man sätter sig i soffan med en kopp varm choklad och bara pustar ut. Eller när man kan åka till affären och handla mat/kläder/vad som helst, ensam. Eller ta en lång promenad med vovven utan att någon hänger i benen eller springer efter som en svans. Att kunna tillåta sig att göra något eget en stund varje dag, utan att det där samvetet gnager inom en. Det är så himla viktigt. Den där lilla egna tiden som är så guld värd. Den hade inte vart möjlig i samma mån, om vi haft fler barn. Det är sanningen. Jag skulle nog inte orka, helt enkelt.
Jag har fortfarande svårt att göra saker på egen hand, men jag GÖR det. Dels för att jag vet att jag måste, för att vara en bra mamma (jag känner det), men också för att lära mig att släppa kontrollen lite. Kontrollfreak som jag är!
Det som är mest positivt med det är att P har växt enormt som person, och pappa! Det är lika fantastiskt att se honom utvecklas i sin roll som att se Alice utvecklas :)

Syskon, ja... OM det blir syskon någon gång får framtiden utvisa. Vägen dit kan bli lång för oss, och ännu är vi inte redo. Just nu njuter vi av varandra.

Oj det här blev långt. Jag skrev samtidigt som jag pratade i telefon också. Multitasking va!?

Nu längtar Alfons ut, och sen ska jag sätta på mig solglasögonen och fara in till stan och hämta ut mer medicin! Kanske köper jag med mig några semlor (med vaniljkräm i) hem. Det är jag värd när jag är sjuk tycker jag :)

Hoppas att NI mår bra och att ni har en fantastisk dag i det dystra vintervädret! Ikväll/i natt skulle det tydligen komma snö! Återstår att se!

KRAM!