Lusten har kommit åter. Jag vet inte riktigt när, eller varför, men jag känner att det finns massor jag vill göra.
Pyssla, fixa och trixa. Idèerna är många och jag kan sitta och planera i evigheter. Det är ett tecken på att jag börjar vända och är på väg åt rätt håll. Så. jäkla. skönt. Ni anar inte. Livet känns inte svart längre. Jag är tillbaka i min kropp igen, och oj vad jag har saknat mig själv! Jag minns inte vilken siffra jag hade för tre månader sedan, men minst +10. Idag låg jag på 13, vilket är en stor förbättring (tack medicinen!) Men visst finns det saker som jag grubblar på ofta..

1. Jag måste byta sysselsättning. Tanken på mitt jobb ger mig ångest. Riktig ångest. Jag drömmer mardrömmar om det. Det sägs att mardrömmar är bra. Döden är bra. Jag drömmer om döden och blod varje natt. Det är tecken på att det är en förändring på g. Kan det vara så bra? I så fall gillar jag döden. Trots att jag tycker döden är läskig. Men jag måste sätta upp ett mål. Eller flera. Komma på vad jag vill göra. Vad brinner jag för?

2. Hitta ett intresse. Eller ta upp ett gammalt intresse. Längtar verkligen efter att få åka till stallet. Det har ju blivit en vana att åka varje söndag, men nu är terminen slut. Saknar det redan. Vill stå och lukta på en häst. Borsta den blank. Kanske rida en sväng. Mocka. Till och med att mocka saknar jag. Kommer jag ihåg hur man gör? Tanken på en egen häst har till och med slagit mig. Men nej, inte ännu. Det får bli längre fram. Men jag saknar verkligen hästlivet!

3. Bättra på min självkänsla. Bli bättre på att visa mina känslor. Att tala om vad jag tycker och tänker. Jag är livrädd för att ha åsikter. Och så konflikträdd. Törs inte starta en svår (?) konversation, för det slutar med att jag blir överkörd eller utskrattad. Det har hänt. Jag har extremt mycket åsikter, men jag talar sällan om dem. Tänker ofta på vad som är "rätt" eller "smartast" att svara istället för att bara uttrycka vad jag verkligen känner. Jag är 99% av gångerna tyst, eller håller med. Vill inte bli dumförklarad. Det känns som att allt som jag tycker och tänker är så olikt alla andras. Och därmed fel. Jag= misslyckad. Inte ens med mina nära och kära törs jag säga vad jag vill/tycker. Jag tänker att "om jag säger så, kanske dem tycker att jag är en idiot, och inte vill vara med mig mer." Så. sjukt. Det är ju inte så att jag tvingar dem att träffa mig. Det är sällan jag som ringer och tjatar till mig en date. Orkar inte. Det måste betyda att DEM faktiskt vill träffa mig. Är nog helt enkelt bara rädd för att inte bli omtyckt. (Men förnuftet säger ju att man inte kan bli omtyckt av alla, men man kan respektera varandras åsikter)

4. Jag måste sluta jämföra mig med andra. Jag är jag, och jag duger. (Eller?) Alltid dessa tvivel. Varför tvivlar jag på mig själv hela tiden? För att jag är sjukskriven? För att jag inte har någon utbildning att luta mig tillbaka på? För att jag inte är lika kreativ och har "lika många järn i elden" som mina vänner och bekanta? För att jag inte tycker att jag själv är tillräckligt intelligent för mina stackars medmänniskor?


Nog för ikväll... Godnatt!